På onsdagkvällen strax efter kl. 21.00 började jag känna lite sammandragningar. Kändes inget speciellt först utan tänkte mest på att det kom regelbundet. Jag tänkte för mig själv: -Tänk om det börjar nu :) !!!? Kan det verkligen vara så? ....nä...det vore ju för bra för att vara sant..........
- kl 21.30 Sammandragningarna kändes lite mer och jag sa till Samuel att jag tror att det kan vara på gång nu. Han var genast alert och på helspänn. Sammandragningarna började kännas mer som värkar men jag tänkte att detta är nog bara förvärkar. Eftersom jag inte visste hur det funkar med värkar och när man ska åka in till sjukhuset (när Isabel föddes så gick vattnet och vi åkte in direkt), gick jag in på nätet där det stod att man ska vänta tills det är 5 minuter mellan värkarna om man är omföderska (3 min för förstföderskor). Sedan laddade jag ner en app till iphonen för att tajma värkarna. Den visade att värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum. Jag tänkte -Detta kan ju inte vara riktiga värkar utan det måste vara förvärkar. För det kan ju inte börja så här fort?!!
- kl 22.00 Ringde till förlossningen där kvinnan jag pratade med sa att oftast kan man inte prata under en värk och att jag kanske borde vänta lite. Hon sa att jag kan ringa in igen när vi vill åka in. Samuel tyckte att vi skulle åka in direkt, medan jag var mer osäker och sa att vi kan vänta lite och se. Det dröjde dock bara några minuter efter samtalet med förlossningen som jag kände att sammandragningarna kändes mer och mer för varje gång och började göra ont. Jag blev alltmer övertygad om att detta nog måste vara riktiga värkar.
- kl 22.25 Vi ringde förlossningen igen och sa att vi åker in. Det var fullt på Östra Sjukhuset och vi blev istället hänvisade till Mölndals Sjukhus istället. Isabel föddes ju där så att det kändes inte konstigt att behöva åka dit istället. Snarare tyckte jag det verkade lite roligt och jag sa till o med till Samuel: "-Åh, då kan jag få Kinamat imorn! Hi hi!" (Efter jag födde Isabel nämligen så hämtade Samuel Kinamat åt oss för att fira och slippa sjukhusmaten. )Vi lämnade Isabel hos Petra och Claes på vägen och for vidare till förlossningen i Mölndal.
- 22.45 Vi skrevs in i sjukhuset och sedan gick det fort. Jag blev kopplad till CTG en stund och sedan kollade barnmorskan mig och sa att jag var 5 cm öppen.
- kl 23.30 Värkarna blev nu jätteintensiva och jag fick lustgas. Tänkte att fasiken vad ont det gör att föda barn. I samma veva tänkte jag på vad min vän Therese sagt till mig bara några dagar innan "-Att föda känns som att bli uppsprätt levande". Jag konstaterade för mig själv "Jävlars, det är just precis så det känns! Fyyyy FAAAAN vad ont det gör!!!!!!!! "
- kl 00.45 Jag var helt öppen och fick börja krystarbetet. Eftersom barnmorskan tyckte att jag tog i mindre med lustgasen fick jag inte lov att ha den mer alls! Oförskämt! Hon tog min bästa vän ifrån mig och jag var jättebesviken och bad snällt om jag inte kunde få ha den....tyvärr utan resultat. Det var bara att bita i det sura äpplet och försöka klämma på. Tyckte att barnmorskan domderade mig hit och dit - "Ställ dig upp", "nu tar vi denna position" "gör si gör så". Herregud tänkte jag, måtte detta ta slut! Och det gjorde det till slut!
- kl 01.25 Jag födde vår underbaraste Romeo och lyckan var enorm och obeskrivlig!!!
Det tog alltså bara 2,5 timme från att vi kom in till sjukhuset! En snabb förlossning och allt gick så himla bra och Romeo mådde bra hela tiden. Han skrek direkt när han kom ut och tog bröstet efter en liten stund. Dagen efter hämtade såklart Samuel kinamat åt oss till lunch precis som när Isabel föddes. Min mamma åkte ner på torsdag morgonen för att hämta Isabel från dagis och ta hand om henne under tiden vi var på sjukhuset.
Vi känner oss så otroligt tacksamma över att allt gått så bra. Känns helt underbart att vi nu är 4 i familjen- nu känns vi som en komplett familj! :)
Det var väldigt jobbigt och omtumlande för Isabel de första dagarna och det märktes att hon var rädd för allt som hände. Hon har varit otrolig uppmärksamhetskrävande dessa dagar och humöret har gått upp och ner hela tiden. Igår märkte vi stor skillnad på Isabel - hon var mycket lugnare och verkar återfå trygghetskänslan igen av att allt börjar återgå till det normala här hemma. Sedan är det klart att det är en omställning med en lillebror som nu också kräver uppmärksamhet.